Känner att ja måste skriva för å bara lätta på trycket, dom som tycker ja gnäller behöver inte läsa de är min blogg! Dagen idag är inge bättre än igår, har gråtit hela morgonen... Har så svårt för att känna nån glädje alls nu, är som nån dratt ner rullgardinen å spikat fast den =/ Känner mig arg för att de är fint väder me, orkar inte njuta de kunde lika gärna ha regnat om ni frågar mig... Vet att många säkert tänker att ja ska rycka upp mig, för nu har ja kommit så långt på vägen. Men de är verkligen inte lätt, i 5 mån har ja nästan inte fällt en tår över att ja vore sjuk inte ens när ja tappa håret... Ja har varit possitiv till de mesta å bitit ihop, men nu för tillfället orkar ja inte va possitiv. Varför skulle ja de, va finns de å va possitiv till!? Att ja slipper dö?? Visst är väldigt tacksam för de, men att behöva göra de ja ska göra i rätt ung ålder är sorligt... Ja kan inte sätta ord på hur de känns, känner mig arg på allt å alla. Men de är ju ingen som förtjänar min ilska, så vem ska ja va arg på vem ska ja skrika på?? Tror huve spricker på mig snart =( Känner mig avundsjuk på alla som är friska å som planerar semester osv.. GUD VA JA TYCKER SYND OM MIG SJÄLV..... Bläää hatar mig själv för tillfälle, vill inte va ledsen men ja orkar inte får mig glad =(
Nu drar ja täcke över huve å sover å sammlar krafter tills Hugo ska hämtas på dagis.
Kjære Malin.
SvaraRaderaUansett hva jeg skriver og sier blir det sikkert dumt, egentlig vet jeg jo ingen ting om hvordan det er å være i din situasjon. Allikevel sender jeg deg noen ord her.
Vi mennesker er veldig flinke til å klare brasene så lenge vårt kjære skall er i orden, et skall som viser hvor modige, flinke og oppegående vi er. Det viser imidlertid ingen ting av hvordan vi har det på innsida av skallet, helt inne der hvor vi egentlig befinner oss, der vi er bare "lille redde, sinte og sårede meg". Tror de fleste av oss har det litt slik innimellom.
Du har vært så tøff og flink gjennom disse fem månedene, Malin, du har taklet ting på en helt enestående måte. Allikevel har vi jo visst, vi som står deg nærmest, at du har slitt en helt umenneskelig kamp med deg selv og din fiende, en kamp som tapper alt som heter energi og som kommer til syne mellom hjemmets fire vegger.
Nå står du foran nye utfordringer, du beveger deg på nytt mot ukjente utfordringer, og alt kommer veldig nært på nytt. Samtidig er sommeren på full gang her på Finnskogen. Folk rundt deg blir glade og brune, de skal bade, de snakker om ferieplaner og andre morsomme ting som skal skje. Midt oppe i dette sitter du og kjenner at du ikke er en del av dette som du egentlig er så glad i. Ikke rart at tårene og sinnet kommer da. Men slipp det ut slik som du gjør, steng det for all del ikke inne i deg, det er lov å rase. Vi er født med et helt register av ulike følelser som vi faktisk har lov til å bruke.
Da du har grått det meste ut av kroppen har du kanskje igjen en liten gnist som har evne til å tenke framover til neste år, da sykdommen er et tilbakelagt kapittel og du har vunnet. Tenk ikke så mye på alt du ikke kan gjøre i år, start med å planlegge en hel masse med glade ting og ferieplaner for deg, Tommy og guttene til neste år. Snart er den heftige jobbperioden min over for denne gang, vi kan prøve å finne på noe som ikke har spesielt mye med soling å gjøre. Uansett skal du vite en ting, Malin, jeg er veldig glad i deg og tenker på deg nesten hvert våkne minutt. Klem fra svigermor
Hej Malin, har under en längre tid följt din blogg utan att ge mig tilkänna, tycker du är en tuff och stark tjej, du har all min beundran! Försöker förstå hur du har det... men kan ändå inte.... tänker ofta på dig,kämpa på, lycla till! Ur allt ont kommer säkert något gott, kram Inger Reuter
SvaraRaderaTack <3
RaderaHei, jeg følger deg her og tenker ganske mye på deg faktisk selv om vi bare møttes en gang. Naturlig reaksjon men mange prøver å lage et skall utenpå den. Og det er bare dumt for det funker ikke i lengden. En må på en måte gjennom dette også så går det oppover igjen etterpå. Det lover jeg deg! Fortsett å skriv det av deg, tenk at du da legger det i en skuff. Så kan det bare ligge der. Det er god terapi. Jeg ble ikke fysisk så hardt rammet som deg, men kjenner igjen tankene likevel. Jeg sa til en sykesøster på Hamar en gang at det jeg syntes var så vanskelig var at jeg aldri kom til å få en lykkelig dag igjen resten av mitt liv. Da sa hun til meg: Vet du hva, det kan jeg love deg! Det får du! Og hun fikk rett.
SvaraRaderaDet är ok att känna!!!
SvaraRadera